Vad vore väl livet utan musik?

Musik. Ett ord som jag antar betyder väldigt olika för alla människor. För mig betyder det lycka, känsla, ett slags väsen som tar över kroppen och alla (?) dess funktioner. Jag kan överrumplas av hur det känns när jag lyssnar till något som talar till mig. Häromdagen överrumplades jag av en känsla av upprymdhet och fullständig magi när jag på min dagliga promenad hade stoppat in klassisk musik i öronen. Ja, ni läste rätt. Det händer ibland - inte jätteofta, men ibland. Jag hade en period då jag lyssnade massor på det samtidigt som jag gick en brevkurs till inredningsarkitekt (haha - jodå, en BREVkurs, man fick hemskickat övningar och material så gjorde man dom och SKICKADE tillbaks. Fysiska brev. Ja, jag är ganska gammal.....och nej, jag gjorde aldrig färdigt den helt så jag kan inte, tyvärr, titulera mig inredningsarkitekt, även om det alltid varit en liten dröm.) Hursomhelst, tillbaks till promenaden och den klassiska musiken. Vem skulle inte överrumplas av såna känslor

när man dessutom fick se sånt här på vägen:

Vidare gick jag och den klassiska musiken följde mig på denna promenad och det var precis vad jag behövde där och då. Magiskt.

Musik. För mig slår det verkligen an något stort inombords och jag har aldrig kunnat "sätta på lite musik i bakgrunden". Den tar över helt. För precis som att jag inte har något till övers för "small talk" om att bilen går bra eller inte så funkar inte heller bakgrundsskval särskilt bra. Jag älskade när man (förr??) la sig i soffan med ett LP-konvolut och fick läsa texterna, vem som skrivit vad på skivan, vilka som var med och spelade och sjöng samtidigt som man innerligt lyssnade till varenda trumslag och high-hat och puka. Till varje ton eller ackord på gitarren och hörde hur basgången förstärkte hela upplevelsen. KÄNNER varje taktbyte. Faktiskt så har jag alltid haft lättare att följa varje ton och veta exakt vad som ska komma i musiken än att komma ihåg texter. De nöts in tillslut och oundvikligt eftersom när jag hittar nåt jag gillar så lyssnar jag. Om och om igen. Och igen. Ooooch igen.

Så jag upplever nog musik som starkast när jag är på plats, får lyssna på riktigt. Live. Och allra bäst gillar jag intima nattklubbsspelningar där man kommer nära. Då träffar samspelet mellan musiken och min fysiska kropp som ett knytnävsslag (på ett bra sätt!!!) i magen. Jag har haft ett gäng spelningar som nästan varit smärtsamma att gå ifrån när de varit slut. Men några spelningar har gjort intryck fast de varit arenaspelningar... t ex Foo Fighters på Citi Fields, NY och Pink Floyd på Ullevi. Men å andra sidan - hade jag kunnat se dem på mindre ställen hade nog det slagit arenaspelningarna också... Men på riktigt, ta mig tillbaks till Williamsburg i Brooklyn och A Brood of Vipers spelning, eller Soho, London och The Cavemen och The Dictators, NY's spelning. Eller varför inte American Idiot-musikalen i West End, London. Eller Red Hot Chilipeppers i Hyde Park, London (med James Brown som förband) eller Captain Murphy på Bolanche, Borlänge. Varför inte en av de bättre gigen nånsin - Royal Republic på Liljan eller Mötley Crue, Monster Magnet och Clutch (och Block Partt!) på Peace&Love, Borlänge. Underbara minnen från Mustasch spelning i Torp, Avesta eller såklart när de spelade i London på The Underground i Camden. Eller Norway Rock ute i skogen. Eller Liljan, Borlänge - första gången (eller såklart alla gångerna..). Vi kan ju också minnas tillbaks till Green Day i Globen, Millencolin på Bowlingen, Falun eller No Fun At All på Liljan, Borlänge. The Hives på Lollapalooza, The (international) Noise Conspiracy på MeanFiddler, Soho, London eller varför inte The Donnas på Electric Ballroom, London. Eller kanske Kiss på Stadion. Men jag får ju inte glömma Hellacopters på Rådhuskällaren!! DET var intimt. Och grymt. Det verkar som att jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Men bottom line, musik is the shit. Och live slår allt. Och jag kan inte göra nån 5 i topp lista, inser jag nu.