Zooma ut.

Det är märkligt hur främlingar kan framkalla såna starka känslor. Att främlingar har förmågan att göra så stort emotionellt avtryck i ens själ. Det kan inte vara vilken främling som helst såklart. När sånt här händer känns det som att det inte var en främling. Det känns som att vi var sammankopplade, sammankopplade av samma känslor. Av någon slags kraft där kraftfältet lappar över varandras. En främlings kraftfält tar sig med obeveklig kraft in i mitt. Och det är inte en främling längre. Det är någon som på något sätt kommer att ha betydelse. Som har förmågan att göra med mig det jag själv inte kan. En skyddsängel som ger sitt liv, som blottar sin dödlighet för att jag ska kunna förstå min. I tid.

En berg och dalbana av känslor, för en människa jag inte känner. En flod av tårar, för en människa jag inte har träffat. En sådan ledsenhet för någons liv, vars liv jag inte varit en del av. Vars liv har varit en del av miljoner människors liv. Som har satt sitt avtryck runt om i hela världen. Om jag känner sån sorg vad ska då de som var en del av hans liv på riktigt känna?

Det är dags. Det är dags att zooma ut. Perspektiv. Att ta in. Att leva. Mitt liv. Lämna och gå vidare. Öppna nya dörrar och stänga gamla. För alltid. Starta om. Och inte titta bakåt.