Disappear here

Hon kräks. Jo, hon kräks på hur allt har blivit. Livy skulle vilja säga att allt var bättre förr, men vad vet hon om det. Vad vet hon om någonting överhuvudtaget. Hon vet att hon är del av allt. Hon är en produkt av sin samtid, hon är både part of the consumer shitty society and apart from it all, since she hates what it has become. Hon hatar vad det har blivit. Vad HON har blivit i det här samhället som man kallar samtiden. Vad händer, undrar hon, med själen när man söker snabba kickar, bekräftelse och framgång i något som inte på något sätt är förankrat i verklighet.

Verklighet. Hon tänker. Vad ÄR verklighet. En fysisk värld där man kan ta på allt man ser. Eller är verkligheten ett virrvarr av digital information, en simulerad alternativ nutid. Eller ett kaos av de båda, utan tydlig gräns. En digitaliserad simulation av den fysiska världen som ger en illusion av verklighet. En... ouppnåelig verklighet. Består den nya verkligheten av kommunikativa kanaler som används för att illustrera artificiell lycka. Ja., tänker Livy det är vad den nya verkligheten är till för, verkar det som. Att kommunicera artificiell lycka där syftet är bekräftelse. Och ju lyckligare i den simulerade verkligheten, desto ensammare i den verkliga verkligheten, verkar det också som. Ingen hittar hem. Ingen hittar ut. Man blir mer och mer förvirrad. Mer och mer instängd. Trapped. By our mind-forged manacles in simulacra. Med ingen riktigt referenspunkt att förhålla sig till. Trapped in this urban jungle, turning us into dehumanized soulless creatures. With no escape. There’s No Exit. Från denna verklighet. Livy kan inte sluta tänka, hjärnan går på högvarv – aldrig stilla - aldrig lugn och ro. Likadant varje dag, varje timme. Varje sekund. Hela tiden.

Verkligheten

I flera år nu har det varit ett enda kaos i Livys huvud. Hon kan inte förstå vad det är som händer. Ena dagen är allt okej för att nästa dag vara fullständigt mörker. Hon har ett bra liv. Ett bra jobb (som hon i och för sig byter ut lite då och då). En fin lägenhet (som precis som jobbet också blir utbytt ganska ofta, när hon tänker efter). Hon vet att hon har det bra. Hon har mat på bordet och vänner…(förresten… vänner… jo, nån, men de är inte så många heller - en handfull, kanske). Men ändå. Ändå ligger mörkret där och retas. Hela tiden. Det är som en gammal hederlig kamp mellan gott och ont. Ljus och mörker. Intellekt och känsla. Känsla och intellekt. Sense and sensibility. Ett tungt täcke draperat över hela kroppen. Som en tyngd som håller henne nere. På fler sätt än fysiskt.

Åter till Livys funderingar. Verkligheten är grå, tänker hon. Den är verklig. Den är vanlig. Den är upp och den är ner. Den är vacker. Den är ful. Den är allt på samma gång. Den är högar av disk, den är lortiga toaletter. Den är ljus och varm, och den är fantastisk. Den är mörk och kall och den är förskräcklig. Den är lycka och olycka. Verkligheten är sån och Livy förstår det. Förstår. Med intellektet fattar hon, såklart. Men varför kommer det där mörkret och ångesten till henne så ofta.

”Verkligheten”

Livy har en aning. Hennes huvud försöker göra kaoset till ordning. Hon letar efter förklaringar till mörkret. Hon ler lite när hon tänker på hur hon liksom alltid vänder sig till förnuftet. Sin förmåga att analysera och dra slutsatser. Det fungerar oftast väldigt bra. Men inte när det gäller hennes egen inre kamp mellan gott och ont. Då fungerar det inte alls. Hon känner en hopplöshet som är svår att greppa. En maktlöshet som inte är hanterbar. Vad är det som kramar om hennes bröst som om det vore i konstant kramp? Det KAN inte vara verkligheten. För den är okej. Den bör vara helt okej, med jobb (...även om det, som sagt, varit MÅNGA jobb genom åren….) och vänner. Lägenhet och fritidsintressen. Så, hon undrar, kan det vara ”verkligheten”. Den nya komplicerade vackra representationen av verkligheten. Den som alla verkar (??) leva i nuförtiden. Är det den som är roten till det onda, frågar hon sig. Men, hur kan något som visar upp så vackra bilder av verkligheten vara anledningen till mörkret? Människor är vackra, vardagsrummen är vackra. Barnen är snälla och pappor och mammor är lyckliga. Men det är något som gnager i Livy. Något som inte stämmer. Hon kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är något. Alla kan väl inte vara så jävla lyckliga?? Eller?

Med förståndet fattar hon ju att det bara är bilder, det gör väl alla. Fattar att det är tillrättalagda dukar, fötter i motljus med palmer i förgrunden, bara det vackra får representeras i denna verklighet. INGET får smita igenom utan filter. Inget.

Verkligheten vs. ”Verkligheten”

Livy funderar på det där mörkret igen. Det onda, det svarta. Det som får henne att känna hopplöshet och vemod. Maktlöshet och panik. Rastlöshet och apati. Kan hon använda det till något bra, vända det till en styrka? Hon är utled på rosaskimrande rosiga kinder, på stjärnglittrande ögon och sammetslen hud. På perfekta kaffekoppar med skummig mjölk bredvid tända ljus på ett välpolerat bord. På duktiga entreprenörer som säljer utav bara fan som jobbar 16 timmar om dygnet och hinner träna kl. 5. Varje morgon. Som är duktiga, duktiga, duktiga. Som inte har några som helst problem med att diska. Eller betala räkningar. Eller ta hand om sina 2 till 3 barn. Utled.

För var är hennes plats i denna verklighet? The struggle is real. Var kan hon, Livy, hitta sin plats? Om hon inte är duktig, duktig, duktig och tränar kl. 5 och har blankpolerade golv och välansade blommor i fönstren, och disken är diskad, vem är hon då. VAD är hon då? Sämre? Dålig? Mindre värd? Om inte hon lever upp till den perfekta illusionen av människa – finns hon ens? Hon kan inte förmå sig att ta sig i kragen. Alltså, igen – hon fattar att det är en illusion, att hon inte ens VILL leva upp till den ytliga fasad som verkar prägla samtiden. Hon förstår att det inte gör någon lycklig. MEN, hon låter det ändå irritera henne. Att de som bejakar yta och skiter i moral verkar ta sig långt på det. ”Ta sig långt” tänker hon. Men nu är hon där igen. INGET är värt nåt om det inte kommer från en bra plats i hjärtat. Inget. Och vad är ens att ”ta sig långt”? Till vad? I relation till vad? Och till vilket pris? Nä, nu får hon sluta. Tänk positivt – för med tankens kraft kan man göra allt man vill! Väl? Det säger i alla fall alla motivationstalare och mindfulnessproffs. Det enda som behövs är positivt tänkande och att träna den mentala styrkan. Det kan väl inte vara så jävla svårt!! Eller? Fast det är ju det. I Livys verklighet är det inte så jävla lätt. Och få tyst på tankarna - är inte heller lätt.

(Icke)relationer i en konstgjord värld

“People are afraid to merge on freeways in LA"

- Less than Zero, Bret Easton Ellis.

Hon behöver få ordning på tankarna, få dem att bli färre och inte i konstant kaos. Att träna hjärnans muskel, sägs det, är som att träna vilken muskel som helst i kroppen. Man behöver bara hålla i, göra träningen till en vana för att det sedan ska bli en hållbar livsstil. Ja, det låter ju lätt. Men, det är ju inte ens lätt att få till ett träningspass för biceps och gluteus maximus, gnäller Livy. Ja, hon gnäller. Högt så vem som helst kan höra. Hon är trött på att aldrig få till det. Misslyckad. ALLA andra lyckas. HUR kan hon alltid misslyckas?? ANDRA gör knäböj på 2 x kroppsvikten och har magrutor och är.... lyckliga. Livy, däremot, är olycklig. Eller hon är i alla fall på ett ganska mörkt ställe. Eller... cynisk har hon blivit. Hon känner i hela kroppen att den här ”verkligheten” INTE är svaret på frågan om hur man blir lycklig. Den verkar, som sagt, istället vara en del i 10.000 kronors frågan i hur man blir olycklig... Men HUR i hela helvete ska man ta nästa steg? Hon vet ju hur man bemästrar verkligheten, med disk och räkningar och träning. Det har hon noga skapat strategier för. Och hon har läst att det går att göra allt till en vana bara man håller ut. Men… det känns som att det inte stämmer på henne, en outcast. INGET går på automatik.

...hon saknar sina vänner, slår det henne. (Nu är hjärnan igång igen). När pratade de senast? Hm.. kan det ha varit när.. nej.. det var... hm.... hon pratade lite snabbt med en av sina bästa vänner i ett par minuter på Facetime när hon fyllde år – för... 3 månader sedan. 3 månader sedan. Paus. 3. Månader. Sedan. Oj, den delen av livshjulet (ja, metoden för att värdera de fyra tårtbitarna i livet, alltså) som representerar ”relationer” är inte 10/10, inser hon. Kanske en.... 3a? Ja, den får nog 3/10. Det är väl ändå inte godkänt. Relationer är, har hon lärt sig, minst lika viktigt som näring och sömn för att må bra. Här måste vi sätta en ”action”, tänker hon. Hon älskar listor – att-göra-listor. Planera. Tricket är väl bara att det nedskrivna ska genomföras också. Execution. NOT her strongest trait.

Det pyr och bubblar. Hjärnan pyser. Nu är den igång igen. Det liksom bara går runt runt... som en storm - nä, tyfon, orkan. Det är aldrig tyst därinne. Kommer det någonsin att bli något som helst konkret av allt tänkande? Livy är välutbildad, hon har läst massor. Om massor. Och tänkt. Men än så länge har det liksom inte blivit nåt av det. Eller blivit nåt har det väl, men hon hinner ju tröttna och byta riktning… Hon tänker FÖR mycket, tänker hon. Och så tänker hon att hon måste sluta tänka och bara göra ibland. Som till exempel träffa sina vänner. Det liksom rinner ut i sanden, alla är upptagna med... att vara upptagna. Men det gör ju inget, för vi ”pratar” ju på Facebook och Instagram och Snapchat och Messenger. Så det är lugnt. Men är det det? ...nånstans känner Livy att här kan det finnas något slags svar på gåtan... för något som fastnat från alla kurser och böcker hon läst och som alltid följer henne i hennes virrvarr av tankar är hur man kan se på sin subjektivitet (ja, endel vill kalla det identitet men Livy väljer ett annat ord. Det finns argument för det men det tar vi en annan gång) och hur den konstrueras i relation till omvärlden (ja, nu använder man kanske inte exakt de orden i den akademiska världen, men Livy tänker göra det. I alla fall här, det här är hennes tankar och då bestämmer hon hur hon använder olika koncept – “eat this, supervisor, it’s my fucking rules now”!).

Det som gör henne mest bekymrad är precis det hon på en akademisk och intellektuell nivå har skrivit om och analyserat utifrån och in och inifrån och ut... hur vi liksom i samhället idag helt har tappat greppet om empati och medmänsklighet. Hur vi i tomrummet av alla digitala (icke)möten inte blir sedda av någon annan – på riktigt - och i och med det förlorar kontakten med vår egen existens och medmänsklighet. Det här är förstås inget som hon själv kommit på, det finns forskare och filosofer som skrivit om detta hur länge som helst, men hon ser det nu. Hela tiden. Inte bara i de böcker hon läst och skrivit om. Hon ser det i verkligheten. Överallt. Sociala medier som gör oss asociala. Asociala gör oss omänskliga. Vi förlorar det mänskliga mötet och i förlängningen förlorar vi oss själva. Som Emmanuel Levinas tänker ”subjectivity is formed in and through our subjection to the other”. Alltså, när vi inte fysiskt träffar någon finns liksom ingen där som bekräftar oss på riktigt. Vi vet inte hur vi ska bete oss med andra när vi bara kommunicerar genom digitala kanaler till en grå massa av tjuvkikare i den overkliga ”verkligheten” som man kallar verklighet. Genom filter ska vi på nåt sätt kommunicera med varandra – det är ju inte möjligt att visa upp sitt riktiga jag – den med skavanker och påsar under ögonen, den som inte har rosaskimrande hy. Den när man är sur och grinig. Och skäller på barnen. Verkligheten är inte värd att varken visa eller se, den ger inte snabba kickar och bekräftelse. Vi har så många vänner och vänners vänner att kommunicera med. Alla gillar alla – utom dem som inte gillar nån. Näthat och internetdejting. Två totala motsatser som förenas i den digitala världen. Hat och kärlek. Kärlek och hat. Vänner. Och vänners vänner. Och vänners vänners vänner. Konstgjorda relationer utan substans. Det viktiga är att nån gillar nåt. Många likes, snabba kickar, bekräftelse. Swipa höger efter att ha sett en suddig selfie i motljus. Det spelar ingen roll så länge det blir en like, en kick, från nån av alla konstgjorda relationer utan substans.

Vad händer om ingen gillar nåt, då? Om alla vänners vänner väljer att inte gilla nåt. Eller... värre. Om man, gud förbjude (gud??), skulle visa upp verkligheten i “verkligheten”. Och INGEN gillar den. Försvinner man i den grå massan då? Är man Ingen? Det är bäst att ta det säkra före det osäkra. Livy drar på sig solglasögonen och tar en selfie och lägger på ett filter. Hon tänker att hon är precis som alla andra. En fejk som inte vågar sticka ut. Hon putar med munnen och gömmer sig bakom sina Ray-Bans. Och tar en till selfie. Och väntar på likes. Och kräks lite i munnen.

Mellanspel

POJKEN

Hon har en ny erfarenhet. Och hon blir ledsen. Hon ser pojken i fönstret, han tittar ut med en längtande blick på sina kompisar. De spelar basket på första rasten och skrattar. De skrattar och han står där och tittar ut. Med ett stenhårt hjärta säger han ”jag bryr mig inte”. Och biter ihop. Han slår näven i bordet, bara för att han vill. Inte för att det känns bättre att slå näven i bordet. Säger han. Han bryr sig inte. Det piper i hans telefon som han har lämnat ifrån sig och han reagerar och säger ”oj, jag glömde sätta på flygplansläget – får jag göra det?”. Han är en liten pojke som vill vara stor. Så att alla ska bry sig om vad han vill och säger. Han känner att han inte finns. Han måste låta. Så han finns. Han måste slåss. Så nån bryr sig om vad han gör. Han sätter skräck i småbarn. Så att han har kontroll. Så han är NÅGON.

NÅGON

Självkänsla. Att vara NÅGON och veta att denna NÅGON är någon att tycka om. Någon som är värd något. Livy är i en sån där period igen. En period då tankarna snurrar värre än vanligt... eller vanligt.. ? Vad är det? Ungefär som att vädret alltid utannonseras av meteorologerna att vara över eller under det normala. Vad är normalt, då? Om det är normalt bör det ju rimligtvis vara det nån gång. Men det är ALLTID över eller under! Konstigt. Sånt kan uppta Livys tankar – som om inte existentiella tankar om ditten och datten är nog. ...Tillbaks till självkänsla och att vara NÅGON. Till pojken i fönstret. Han tror sig inte vara värd nåt så han behöver vara högljudd, ta kontroll. Kontroll över sin situation. Kaos är överallt. Kaos är granne till... ja, ni vet. I det här fallet är kaos granne till dålig självkänsla. Pojken är bara en av alla. En som inte förstår det sociala spelet öga mot öga. Han vill ta kontakt, vara omtyckt, men har ingen aning om hur man gör. Han häver ur sig saker i den andra “verkligheten” och fattar ingenting av hur det tas emot av mottagaren. Pojken är bara en i mängden. Det finns fler. Massor. Ingen har en aning.

Vad är då anledningen till denna ”verklighet”? Varför är det sånt fokus på yta och vackra bilder genom rosaskimrande filter. Cyniker som Livy är, så är hon inte så lättlurad. Men, tänker hon, vi är det – allihop. Lurade alltså. Grundlurade av de stora företagen till att konsumera. Konsumtionen bygger på vackra bilder av vackra människor bakom vackra fasader. Då köper folk och företagen tjänar pengar. Youtubers och influencers som tjänar miljoner på… yta?? På skit, skulle Livy rent ut uttrycka det. Och det gör hon. Hon blir inte klok på all skit som folk vill ha – behöver ha. På all skit de visar upp i social media så alla tydligen plötsligt behöver en Gucci-kepa eller YSL-väska. Problemet är bara att det kostar. Livy kommer ihåg vad hennes mamma berättade om sin barn/ungdom. Hon berättade att hon knappt sommarjobbade. Man behövde inte pengar på samma sätt när hon var liten. Det fanns inga mobiltelefoner, ingen mobildata, inga 10.000 kronors-studentresor eller Michael Kors väskor. Inga snabbmatskedjor (knappt), Nocco eller hair extensions. Inga mopedbilar eller ögonfransförlängningar. Det FANNS liksom inte så mycket att konsumera. Fast det är ju inte heller riktigt sant... det fanns saker att köpa, såklart. Det fanns dyra märkeskläder och teknikprylar. Det fanns skor som var svindyra och jackor som kostade som ett års månadspeng ihop. Man brydde sig bara inte om det så mycket. Varför, undrar Livy, varför?

Förmedlad av media

Hon har ett svar, tror hon. Hon tänker att det liksom räckte med att vara. Visst, det fanns bekymmer förr – man var olyckligt kär, man hatade sina föräldrar, man tyckte en del kompisar var taskiga. Men... man var liksom ändå i skaplig shape. Det var vad det var. Ingen annan behövde se. Allt. Genom rosaskimrande filter. Konsumtion. Livy smakar på ordet igen. The contemporary consumer culture. Det är vad hon lever och verkar i. Hon är en del av den men ändå får den henne att må illa. Hon ser hur den nya tekniken, den (o)sociala median, är vad som förmedlar ens identitet nuförtiden. Det är genom detta mediala filter som man skapar sig själv tillsammans med andra men ändå i ett vakuum. Med noll kommunikation och obefintlig substans i nån slags (icke)kontakt med andra. Läskigt, tänker hon. Social media skapar, återskapar och speglar ens identitet. Alltså, den är både skyldig och oskyldig till lycka och olycka. Men herregud, nu snurrar det igen. Haha.. hon KAN inte sluta.

Ögonblickssnap

Livy ser sig omkring. Hon befinner sig på festival – en av årets höjdpunkter och hon är euforisk. Bra musik, mysiga hak med mat och MUSIK. Sa hon MUSIK. Det är ju ändå därför hon är där – för musiken. Ett blandat startfält med både bra och ”dålig” musik. Fast vem är hon att döma om nåt är bra eller dåligt. Hon har en tanke som helt och hållet går i samma linje som allt annat som upptar hennes kaotiska tankar. (…kan det vara kaotiskt då? Om det går i samma linje…. ) Att musiksmaken absolut kan vara olika och hon har (jo, hon har det) respekt för att man kan gilla olika saker…. Men när musiken är lika ytlig som de som ”sjunger” så har hon svårt att ta saker och ting på allvar. När uppträdandet och de som tittar (lyssnar?) på musiken gör det genom filtret på Snapchat och Instagram. Tik-Tok och Youtube. När de som tittar (lyssnar) är lika intresserade av att återskapa (deconstruct and reconstruct) ögonblicket genom ett filter. Och förmedla. Sin och artisternas identitet i ett väl utvalt filter på Instagram. Eller i ett ögonblickssnap på Snapchat. Så att alla (ja, alla!) får ta del av var alla är just då och hur lycklig man är där i folkhavet framför #whateverthenameis och vad man har på sig och vilken färg på ögonskuggan man har och att ”min baaaaaae är sååååå fiiiiiiin”. Då är det en sån där grej hon kan störa sig på. Och hon VET att det inte är värt det. Egentligen. Hon kan bara inte hjälpa det. Livy tror att anledningen till det är att hon är så frustrerad över… ”verkligheten”. Vad den är och vad den blivit. Hur alla går omkring som zombies och hur man inte SER varandra längre, inte PRATAR. Inte får vara unik i ens egen person. Alla är kopior. Och kopior av kopior. Alla ska vara lika. Ingen får sticka ut. Alla ska fungera i samma system. Och det irriterar henne. Nåt så in i helvete.