Mitt Varför?

För att få någon slags riktning i kaos så tänker jag på "varför". Jag har alltid känt att jag inte riktigt vet. Ni som vet, vet att jag byter fokus och riktning ungefär som andra byter.... lakan. Det har tagit mig till ställen jag är oerhört tacksam för och det har gett mig så mycket kunskap om så mycket. Det känns som att jag har levt 3 liv i 1. Men... det har inte gett mig något lugn. Jag bara letar vidare efter mitt varför.

I'm searching for something

Don't know what, but it's gone.

It's like trying to find the echo of a song (Mustasch, Silent Killer)

Men jag inser ju att man inte bara "hittar" det. Det krävs något mer, det krävs att en lyssnar "inåt". Vad är mitt varför? Varför går jag upp på morgonen? Varför tar jag de beslut jag tar? Och skulle jag ta andra beslut om jag vet mitt varför?

Man skulle kunna dela upp detta varför i två delar. Ett varför som beskriver varför jag alltid gjort såhär och ett varför för framtiden, alltså ett varför som förklarar dåtid och ett varför som hjälper mig i alla mina framtida/nutida val. Ett varför som ger förklaringar och ett varför som ger riktning, ett lugn. Det känns som en utopi - att prata om lugn när det gäller mitt liv, mitt inre kaos. Jag har nog aldrig känt ett lugn. Ni vet, som en del brukar säga - "jag känner mig alldeles lugn". Eller "det sköljde ett lugn över mig". Jag har aldrig kunnat identifiera mig med det. Visst har jag varit lugn i vissa situationer men det där lugnet som liksom säger till en att "du - det är lugnt. Du har det bra. Njut av det du har. Du är grym" det har jag aldrig känt. I skrivande stund har jag som vanligt en miljon eldflugor som fladdrar omkring i bröstet. De sliter sig till armar, händer och fingrar. Till benen och fötterna. Det är omöjligt att sitta still. Det är en känsla som aldrig försvinner. Hur "bra" jag än har det. För jag tycker aldrig att det är "bra" nog. Och det säger mina miljoner radiokanaler i huvudet till mig. De där som aldrig tystnar.

Ett varför har jag fått svar på. Det "lättaste". Det som berättar varför jag är som jag är men inte det som berättar hur jag kan bli. Förklaringsmodellen på plats. Jag fattar varför mitt liv varit en berg och dalbana och ett konstant kämpande att få ihop allt. Men NU börjar jobbet. På riktigt. Med att fortsätta utvecklas till någon som skulle kunna må bra. Att i skrivande stund prata om att "må bra" känns helt overkligt med tanke på omständigheter men samtidigt...hoppfullt (???). Men det kommer att behövas hårt jobb och tålamod. Och tålamod finns inte i överflöd. Men - jobba, Pernilla. Det som händer dig NU är en chans till att utvecklas... The obstacle is the way. Och SOM det är hinder just nu. BIG. TIME.