1 Juli 2013 - ut med det onda...

“Nu var väntetiden slut i alla fall. Jag hade gått 6 långa veckor och väntat på operation. 6 långa veckor. Med vetskapen om att det växte en giftig klump i min njure. En klump som i dagsläget var 6 cm i diameter och hade växt under flera år. Jag tittar på bilder på mig där jag ler in i kameran och har ingen aning. Att det växer en giftig klump därinne som kunde ha blivit... min död.”

Det är nu 10 års jubileum (om man nu kallar det för “jubileum"). Några dagar innan operation för 10 år sedan var jag hemma i soffan och kollade när Valentino Rossi tog sin första seger på tre år. Jag var såklart glad så tårarna rann. Men egentligen skulle vi ha varit i London och bl. a kollat på Green Day i Hyde Park. Men jag fick inte flyga för min läkare så den resan blev inte av. En annan resa är i full gång istället, resan från innan till efter. Jag blev tvingad till att bli medveten om min dödlighet - som Stoikerna säger “memento mori” - kom ihåg att du är dödlig. Det var något jag borde ha reflekterat mer över då, men överlevnadsinstinkten i stunden fick mig att bara borra ner huvudet och köra. Reflektionerna och besluten kom senare, men resan var igång. (Stoicismen kom till mig senare i livet istället - under en tuff period då jag behövde hitta sätt att ta mig igenom dagarna utan att bli tokig.)

1 juli 2013 skulle njuren (och tumören) äntligen ut. Jag hade tur - min läkare var tydligen en av Sveriges bästa kirurger så han hade sagt att han förmodligen kunde ta ut njuren genom en titthålsoperation. Det var ju förnämligt, för om det hade blivit en gammal hederlig njuroperation hade de skurit upp hela magen. Han kunde dock inte lova något, kanske fick de ändra taktik mitt i operationen. Nu lyckades han med sin utmaning och istället för ett stort ärr tvärs över magen har jag idag 4 st cm-stora ärr och ett på ca 5 cm på magen - nästintill osynliga för blotta ögat. Men operationen tog tid, mycket längre än de tänkt men de lyckades.

10 år har nu gått men jag har ännu inte fått “intyg” på att jag är frisk och har en kontroll kvar - kontroller som jag alltid går till med skräckblandad förtjusning. Jag önskar ändå att jag kunde få gå på kontroller resten av livet.