Hur man skapar en brottsling

Ok… dagens förslag från SD och regeringen - att “polisen ska få införa zoner där personer – även barn – kan visiteras utan konkret brottsmisstanke. En klädstil förknippat med ett brottsligt gäng kan vara skäl nog att visitera en person.” (Aftonbladet, 20240208) ger mig kalla kårar och jag blir (som vanligt) förbannad. Varför då, kan man tänka, det är ju såklart bra att bekämpningen av gängkriminaliteten är ett fokus. Så är absolut fallet, men, som vanligt, har inte regeringen ett uns intresse av att se till forskningen när de kommer med förslag eller vad som i förlängningen förmodligen blir resultatet av dessa helt arbiträra visitationer. 

Om vi ska se till ett kriminologiskt perspektiv för att beskriva vad jag menar så vänder jag mig till kriminologin och det stämplingsteoretiska perspektivet. Inom det stämplingsteoretiska perspektivet ser man på brott som en social konstruktion (Lilly, Cullen & Ball 2019 s. 138), eller som man kan läsa i Lilly, Cullen & Ball, “it is the nature of the societal reaction and the reality it constructs - not the immutable nature of the act per se - that determines whether a crime has occured” (Lilly, Cullen & Ball 2019 s. 138). Så, även om stämplingsteoretikerna involverar samhället i sina analyser, som många andra teorier gör, så är deras utgångspunkt också, som citatet ovan visar, sprungen ur relationen mellan reaktionen från samhället och handlingen av individen (eller icke-handlingen i detta fall). 

För att utveckla resonemanget vidare och koppla det samman med dagens förslag av regeringen kan vi läsa om Frank Tannenbaum som 1938 kom ut med en text där han redogjorde sitt perspektiv på brottslingen och hur denne skapas. Tannenbaum resonerar kring ungdomsbrottslingen som döms tidigt och som då blir medveten om sin olikhet till den konforma normen. När denne konfronteras med rättsväsendets maskineri blir det tydligt för denne att hen avviker från den konforma gruppen vilket leder till att, som vi kan läsa i Lilly, Cullen & Ball, “he is made conscious of himself as a different human being than he was before his arrest” (Lilly, Cullen & Ball 2019 s. 141). Detta i sin tur, säger Tannenbaum, leder till att människor reagerar annorlunda på ungdomen och denne i sin tur omprövar sin identitet eftersom han blir klassificerad som kriminell. Tannenbaum säger att “the person becomes the thing he is described as being” (Lilly, Cullen & Ball 2019 s. 141). Detta har på senare tid bevisats stämma. Studier har gjorts av t ex fängelsets effekter och det visar att en påföljd som fängelse innebär högre återfallsrisk än t ex en skyddstillsynspåföljd. Tänk er då dessa oskyldiga människor som i och med detta förslag kommer att bli stoppade och visiterade av anledningar som inte har någon relation till brottslighet i realiteten. Ungdomen (eller vilken person som helst) kan alltså bli betraktad som brottsling och visiteras utan konkret misstanke. Om detta sker gång på annan för att denne har en viss klädstil kan personen över tid bli, precis som Lilly, Cullen och Ball beskriver ovan, “consious of himself as a different human being” (s. 141) och börja se på sig själv som avvikande. 

Vidare, 1951 publicerade Edwin Lemert sin studie där han skiljer på primär och sekundär avvikelse. Primär avvikelse, säger han, är en tillfällighet - en fas - som inte påverkar individens grundläggande uppfattning om sig själv. I denna fas, som är en följd av olika sociokulturella och psykologiska orsaker försöker individen ofta rationalisera sitt beteende och ser sig inte som avvikande och organiserar inte sitt liv efter denna identitet (Lilly, Cullen & Ball 2019 s. 141). Vid sekundär avvikelse, däremot, intensifieras reaktionen från andra/samhället vid varje akt av den primära avvikelsen och lagbrytaren (eller den som bär "fel" klädsel) blir stigmatiserad genom stämpling och en ny självbild skapas  (ibid., s. 141). Så - tänk er att någon gång på gång blir stoppad på grund av klädstil eller utseende och omgivningen uppmärksammar detta. Personen ifråga blir då såklart bedömd som avvikande och en möjlig brottsling på grund av dessa visitationer. Dessa teorier om att ens identitet förstärks och skapas genom reaktionen av omgivningen och andra människor finns att finna inom många olika akademiska områden, inte minst inom filosofin och psykologin. T ex så utvecklar Althusser sina tankar i sin publikation Ideological State Apparatuses (1970) och Emmanuel Levinas i sina publikationer Humanism of the Other (2006) och Otherwise than Being: or Beyond Essence (1994). Dessa teorier förstärker det stämplingsteoretiska perspektivet på en mer generell nivå och gäller inte bara presumtiva brottslingar. 

Målet i samhällen är såklart att reducera kriminalitet, men hur kan man då tänka om det faktiskt är så att brottsligheten bara förvärras genom att föra in förövare i det straffrättsliga systemet eller stämpla fullständigt oskyldiga människor som brottslingar. Stämplingsteoretikerna hävdar att den statliga interventionen inte klarar av att minska kriminaliteten i ett samhälle utan snarare är en avgörande faktor för brottslingar att befästa sina kriminella identiteter. Istället tar de fasta på fyra kriminalpolitiska aspekter - avkriminalisering, avledning, vederbörlig process och avinstitutionalisering i arbetet att reducera kriminaliteten. Detta kan man läsa mer om i  Criminological Theory: Context and Consequences om man är mer intresserad. 

Under en tid fanns det kritik mot stämplingsteorins perspektiv, och den har framförallt kommit från två håll. Radikala/kritiska kriminologer har hävdat att perspektivet inte går långt nog och de klassiska kriminologerna (som t ex Hirschi) menar att perspektivet saknar empirisk grund. De säger att stämplingsperspektivet snarare är ett verk av tidsandan än att vara empiriskt underbyggt. I dag vet vi, genom gedigna studier gjorda med detta som utgångspunkt,  t ex i artiklar som “Does contact with the justice system deter or promote future delinquency” och “Does it matter if those who matter don’t mind” att det finns substans för vad denna teori hävdar. 

Ovan är ett sätt att förklara varför dessa nya regler om visitationszoner och på vilka grunder (eller icke-grunder!!) poliser kan ha för att visitera människor inte kommer att ha någon långvarig eller positiv effekt på gängbrottsligheten. Det finns såklart andra (som kriminologher/experter) med mer tyngd än jag som faktiskt hävdar samma sak. Senast precis nu ser jag en kriminolog prata om effekten av denna åtgärd på Nyhetsmorgon - han kommer till samma slutsats som jag då han tittar på forskning och andra områden där denna åtgärd redan testats. 

Referenser: 

Althusser, Louis. Lenin and Philosophy and Other Essays. “Ideology and Ideological State Apparatuses; (Notes towards an Investigation). New York: Monthly Review Press, 1971.   

Levinas, Emmanuel.  Humanism of the Other. Trans. Nidra Poller. Urbana: U of Illinois P, 2006.  

Levinas, Emmanuel. Otherwise than Being: or Beyond Essence. Pittsburgh, Pa: Duquesne   University Press, 1998.  

Lilly. J.R., Cullen, F.T. & Ball, R.A. (2019). Criminological Theory: Context and Consequences. (7th ed). London: SAGE.